Vad gör man nu?
Jag vill inte ha det här livet. Jag önskar att jag aldrig träffat honom. Att jag inte blöder inuti. Att jag inte delat mina finaste minnen med honom. Att han inte fått det finaste av mig. Att han inte fått den kärlek han fick, medan han var med en annan. Att jag hade vetat. Hade jag bara vetat.
Om ett tag kommer jag kunna se tillbaka på det här och tänka: "Jag blev starkare av detta. Jag överlevde och jag fick ett bättre liv". Jag vet det. Men nu. Nu är det inte så. Nu vill jag ha mitt liv tillbaka. Inte han. Men mitt liv. För nu har jag inget liv. Jag lever i apati.
Men det kommer. Jag vet det. Sakta men säkert. Det kommer.
Det är nu du inser hur stark du är som inte är en av alla som säger "det är ok, vi kommer över det här".
Och är man så stark, så har man hela världen framför sig. Jag kan inte tänka mig något svårare än att säga nej till någon man älskar och har älskat så länge, trots att den gjort en så illa. Jag kan heller inte tänka mig ett bättre straff för honom att han faktiskt inte får dela sitt liv med just dig längre. Att han har förstört all chans att få ett underbart liv med dig. Jag hoppas det äter upp honom någonstans långt där inne.
Jag är hemskt ledsen att du råkat ut för det här, det önskar man inte ens sin värsta fiende.
Du är stark, du kommer över detta också och under tiden är det bara att omge sig med sina vänner och sin familj och inte trycka tillbaka känslorna.
Kram på dig
