Jobb!

Det är kallt. Jag vill ha kaffe. Typ så.


Idol-häng

Ser Idol med Emelie. Möys!


Sista veckan

Rast på jobbet. Ligger och myser i soffan. Sista veckan på småbarnsavdelningen. Nästa vecka är det storbarnen som gäller! Ska bli kul att komma tillbaka till den avledningen men herregudars vad jag kommer sakna mina älskade kollegor och vänner på Hoppetossa! <3



(Försökte publicera detta förut, men det krånglade. Den egentliga tiden för detta inlägg var runt 13.)


Livets kapitel och tiden det tar innan nästa sida faller

Livet slår emot en ibland. Som regnfyllda höststormar. Piskar ansiktet. Men precis efter slaget uppstår ju en slags stillhet. En tystnad. Smärtan ömmar fortfarande. Det är ju trots allt bara sekunderna efter. Men slaget är ändå slaget. Det slår inte konstant. Slaget är slaget. Det är på något vis över. Men ändå ömmar det. Trots stillhet och tystnad. Det ömmar. Det kan göra ont i dagar efteråt. Det kan bli rött. Sedan lila. Kanske blått. Ni förstår. Bara för att slaget är slaget, är det inte över. Det kan smärta i en evighet, om det vill sig illa. Och om det smärtar i en evighet är det svårt att känna att slaget var en evighet sedan. Det är som att ständigt leva med örfilar. Ständigt stå i piskregn. Fastän det kanske är strålande sol. Blå himmel. Men det ömmar. Det är rött. Och som det känns nu, är smärtan evig.


Trött

Började dagen med att försova mig. Då vet man ju att dagen inte riktigt kommer gå att rädda helt. Trots en underbar dag på jobbet, är jag rätt schleten nu. Kvinnovecka dessutom. Men jag botar detta med lite lakrits och pepsi! Onsdagsmys!

Är för övrigt så loppissugen att jag flippar ur snart!


Förkyld

Hostan is back. Evig fiende. Kulio! Puz


Gick ju bra!

Kör här igen. Skit i blogspot. Sugställe ändå ju. Nu är det ellebasi igen som gäller! Puz!


Provar via mobilen!

Mja.


RSS 2.0