Jag dör lite. Jag orkar inte vara hemma. Jag vill jobba. Jag vill må bra. Jävla tand! Eller... Jävla tomrum! Jag hatart! Kan inte äta ordentligt. Kan inte pussa Linus ordentligt. Kan inte prata ordentligt. Och de som känner mig, vet att jag tycker om att prata. Massa. Och nu går det inte! Frustrerande. Det enda jag får ut, när jag väl säger något, låter så krystat och argt, vilket gör att alla i min närhet tror att jag är förbannad. Det är jag inte. Det är bara det att jag kanske försökt säga någonting i några minuter och inte kunnat för att det gör så ont, och när jag då väl säger något blir det nästan lite halvskrik. Suck.

Kan inte pussa Linus heller, skrev jag. Ja, och de som känner mig vet att jag älskar att pussa Linus ännu mer än att prata, mer än så mycket här i världen, så det är väl det mest frustrerande av allt. Som tur var kommer baby snart. Vi kan inte pussas, men vi kan kramas. Snart och snart iofs. Han kommer hit runt 19. Det var inte snart, upptäckte jag när jag kollade på klockan. Suck igen.

Kanske borde städa rummet. Vi får gäster i helgen. Dom kommer ju tro att jag är skittjurig som inte säger något. Eller så kanske de tror att jag har någon sjukdom med tanke på att allt jag äter måste vara sugrörsvänligt och dessutom måste ha huvudet på sne när jag sakta suger upp maten. Ni ser bilden framför er. Inget fagert direkt.

Vi jagar fortfarande. Lägenhet alltså. Blev jätteglad när jag fick ett mail idag från en fastighetsförvaltning. Lyckan förvandlades snabbt till sorg när jag såg att de lägenheter som kvinnan pratade om fanns i LINDESBERG. Suck igen, igen. Så, vi jagar alltså fortfarande. Vi börjar bli lite desperata snart. Det är det enda som snurrar i mitt huvud. "Måste hitta lägenhet, måste hitta lägenhet". Lite Rainman-varning också. Passar ju iofs ihop med ovanstående förklaring på hur jag äter.

Suck igen, igen, igen.
Baby, kom nu. Jag vill ha sällskap.
Hej