Jag fick frågan om vad jag tror styr våra liv; ödet, slumpen eller fria viljan. Det är lite komiskt att jag får den frågan just nu, eftersom jag personligen vid den här tidpunkten i mitt liv, frågar mig det dagligen. Det är kanske beroende på att mycket har hänt den senaste tiden och att jag tvingats möta dom stora frågorna ordentligt igen.

Min mormor gick bort för några månader sedan, och det påverkade mig otroligt mycket. Vi var så himla nära och hon var så enormt viktig för mig. Innan hon gick bort var jag ganska (i alla fall relativt) trygg i vad jag tror på; skyddsänglar, inte "slut" efter döden, att det finns en mening i allt som händer osv. Efter att mormor gick bort, bröt jag ihop, vilket är ganska självklart. Det jag däremot inte visste var att jag skulle tappa i princip all min trygghet i min tro. (Jag har inget direkt namn på "min tro", inte kristen, muslim, hindu eller något. Ville bara förtydliga det) Jag fick mer och mer övertygelse om att man, efter döden, verkligen dör; att allt tar slut. Jag har alltid haft en ateistisk sida, men den har varit väldigt liten i jämförelse med den andra sidan. Förut var det kanske 80% min tro och 20% den andra. Efter att mormor gick bort vändes siffrorna ganska direkt. Jag hade en förhoppning om att jag skulle bli ännu mer trygg i vad jag tror på, efter att mormor gick bort, men jag har ingen förklaring till varför det inte blev så.

När min lillasyster Felicia gick bort (jag var 8 år) var jag övertygad om ett liv efter döden. Det var det enda sättet att överleva sorgen efter att ha mist sin lillasyster. Den tron på liv efter döden har varit stark för mig tills nu.

Så... jag har alltså svårt att svara på en sådan fråga, eftersom jag själv ärligt talat inte vet, just nu. För några månader sedan hade svaret varit att jag tror på en kombo av alla tre; slump, ödet, fria viljan. Jag tror att varje människa har kraften och makten att kunna påverka sitt liv till det man vill, men jag tror även att vissa saker kan hända av en anledning. Eller, det är väl mer någonting man HOPPAS kanske... annars vore allt så hemskt.

Frågar man mig nu, kanske jag skulle svarat: Ingenting har en mening, allt är slumpen och efter döden, tar allt slut. Jag är i en lite mörk period i mitt liv just nu, och då är det svårt att se någon mening med allt. Jag inte inte beskriva hur mycket mormor betydde för mig... betyder för mig... och att förlora henne har gjort att jag tappat lite av glädjen i allt. Jag har tappat en del av min positiva sida. Men jag hoppas att den kommer tillbaka. Jag är övertygad om att den kommer att göra det, men än är såret öppet och blöder fortfarande. Jag väntar på ärret, kan man säga.

Som sagt - det är lite svårt att besvara den frågan just nu. Jag är kluven och vet ärligt talat inte vad jag tror. Men, när jag återgår till den vanliga Isabelle, kommer antagligen svaret vara att saker händer av en mening och att vi finns här på jorden av en anledning. Fast, kanske att jag kommer stanna på 50/50. Det känns mer realistiskt nu. Jag kommer nog ha svårt att gå tillbaka till mina 80/20 igen. Jag skulle ha svårt att helhjärtat stå för dom siffrorna. Hälften nonbeliever och hälften believer av min egna tro, låter mer rimligt.

Jag vet inte om det räcker som svar. Men det får duga.