Livet slår emot en ibland. Som regnfyllda höststormar. Piskar ansiktet. Men precis efter slaget uppstår ju en slags stillhet. En tystnad. Smärtan ömmar fortfarande. Det är ju trots allt bara sekunderna efter. Men slaget är ändå slaget. Det slår inte konstant. Slaget är slaget. Det är på något vis över. Men ändå ömmar det. Trots stillhet och tystnad. Det ömmar. Det kan göra ont i dagar efteråt. Det kan bli rött. Sedan lila. Kanske blått. Ni förstår. Bara för att slaget är slaget, är det inte över. Det kan smärta i en evighet, om det vill sig illa. Och om det smärtar i en evighet är det svårt att känna att slaget var en evighet sedan. Det är som att ständigt leva med örfilar. Ständigt stå i piskregn. Fastän det kanske är strålande sol. Blå himmel. Men det ömmar. Det är rött. Och som det känns nu, är smärtan evig.