Snart är det slut. Mitt älskade maraton av Felicity. Såg det när jag var 12 senast, tror jag. Älskart. Jag är en sucker för sådana program. Kante hjälpat. Bara att acceptera. Sista avsnittet kommer att ses idag. Känns lite bitterljuvt. Men baby blir nog glad. Han får ju börja umgås med sin flickvän igen.

När man tänker efter blir det genast lite läskigt. Jag menar - varje säsong består av 23 program. 23 stycken 45 minutersprogram. 4 säsonger. Jag vill inte ens börja räkna. Bara dom siffrorna alone gör att jag skäms lite. Samtidigt som jag ler av belåtenhet. Fan vilket najs liv man har egentligen. Att man KAN lägga så mycket tid till att bara se på ett, i jämförelse till annat i livet, struntprogram. Det är ju ganska skönt att jag, som har haft stressliv of dome, kunnat lägga så mycket tid på egentligen ingenting. Ett steg i rätt riktning. För ett mindre stressat liv, alltså. Lavit.

Har fått mens också. Hatart. Ja, jag vet, ni kanske inte är intresserade och kanske till och med blir lite äcklade. Men face it. Vi får mens. Och vissa av oss får jävligt ont. Och det är så jävla omständigt att ha det också. Och pengarna man lägger på bindor och tampisar. Jisses. Fasen, det borde vara gratis. Ja, jag sa det! GRATIS borde det vara. Kalla mig feministo om ni vill, men vi borde fan få de levererade med något jävla expressbud hem när veckan väl kommer också. Så det så.

En låt som fastnat i huvudet är Placebo - Running up that hill. Kanal 5's fel. Fast till mitt försvar har jag gillat Placebo sedan högstadiet. Lyssnade faktiskt, nu när jag tänker efter, väldigt mycket på dom. Ja, nu vet ni det också.

Janämen man ska väl ta och göra lite mat.
Puss