Antagligen flyttar jag till en liten liten, men ack så söt, 2a här på väster. Den 1a juli, är det tänkt. Känns blandat, såklart, men en nystart behövs och blir nog jättebra. Lägenheten är på fjuttiga 35 kvadrat, men är så pass billig att jag lätt kan bo där även om jag pluggar i flera år. Jag hoppas ju självklart på att få fortsätta jobba på förskolan, men om det inte går får det bli plugg - och då antagligen Psykologprogrammet. Men vi får se, helt enkelt.


Mycket känslor just nu. Ännu mer tankar. Flyger runt i mig. Hittar inget lugn.

Jag kämpar. På olika sätt. Mot olika mål. Men jag kämpar.
Och jag vet att du kämpar. Antagligen mer än jag. Jag vet det.
Vi kämpar.
Nu får vi bara vänta och se.

Mitt i allt mörker. Ett litet, minimalt, ljus.

                   

Ett krig pågår inuti mig nu. Två sidor som slåss om mina val, mina känslor, mina tankar.
Hatet mot Kärleken, hur fjantigt det än låter. Men det är så det är.

Jag vet att han var inne i en depression. Jag vet att han inte var sig själv. Jag vet att hans värld raserade framför hans fötter när hans pappa låg inför döden. Att han stängde av. Flydde verkligheten. Ville bort från allt. Tänkte inte. Orkade inte. Ville bara bort.

Och det är det som gör så ont att veta. För den han egentligen är, skulle aldrig göra så. Jag vet det. Och att veta det innebär att jag måste säga farväl till den jag älskar mest av allt, trots att HAN aldrig skulle göra så.

Jag själv har levt i en depression. Jag VET hur det förändrar en. Hur det vrider om allt man trodde var sant, och stänger av hjärtat. Jag kan inte svära på att jag inte hade gjort samma sak. Det är just det som är så hemskt. Jag har varit där. Jag vet hur det är. Jag vet det. Och trots vetskapen. Trots att jag hade kunnat göra samma sak. Trots allt, så kan jag inte. Jag kan inte glömma.

För jag äcklas. Och hatar. Och vill spy. Så kärleken övervinner inte allt nu. Även om min kärlek till honom är större än allt. För mitt hat ger sig inte. Den krigar starkare än någonsin.

Tomhet. Det är ofattbart, det som hänt. Att förlora någon. Att en människa dött, fast är levande. Att förlora sin kärlek. Att sakna någon man hatar. Att älska någon man avskyr och äcklas av. Jag längtar tills mina känslor dör ut helt. Tills jag inte längre lider. Tills jag inte är krossad, trasig, förstörd. Känslorna stängs inte bara av. För 2 dagar sedan vid den här tiden var han mitt allt. Dom dör inte bara. Dom blandas med hatet. Dom varvas under dagen. Går mellan ledsen och förbannad. Ledsen - sakna älska. Förbannad - hata avsky äcklas. Men jag låter ingen behandla mig så. Jag låter ingen förstöra mig och sedan få mig igen. Aldrig att det skulle hända. ALDRIG.

Jag vill inte ha det här livet. Jag önskar att jag aldrig träffat honom. Att jag inte blöder inuti. Att jag inte delat mina finaste minnen med honom. Att han inte fått det finaste av mig. Att han inte fått den kärlek han fick, medan han var med en annan. Att jag hade vetat. Hade jag bara vetat.

Om ett tag kommer jag kunna se tillbaka på det här och tänka: "Jag blev starkare av detta. Jag överlevde och jag fick ett bättre liv". Jag vet det. Men nu. Nu är det inte så. Nu vill jag ha mitt liv tillbaka. Inte han. Men mitt liv. För nu har jag inget liv. Jag lever i apati.

Men det kommer. Jag vet det. Sakta men säkert. Det kommer.

3 år. Spottat på. Ditt äckliga jävla, otrogna as. Brinn i helvetet.

Sitter på jobbet och pillar navel. Typ. Ni fattar. Har rast.

Lyssnar på Brooklyn Sun med Salem Al Fakir. Jag är lite besatt/beroende av den låten. Helt fantastisk på alla sätt och vis. Hett tips, vill jag lova.

PUSSPÅER

Lite fler bilder från lägenheten. Det var någon som önskade det. Vet fortfarande inte vem den lille filuren är, men here you go!

Vi möts av en hall. Med tokful hatthylla, vi vet, men vi har inte orkat byta. Jag älskar att jag möts av huberts fina nuna varje dag när jag kommer hem. Ja, hubert är gitarren, för alla som inte förstod det.




Samlingsrummet. Lite mörk bild, men örka ändra läzzom.




Går man till höger från samlingsrummet kommer man till vardagsrummet. På väggen ska två stora tavlor upp, med utvalda fotografier av mig. Har bara inte hunnit än. Så ja - JAG VET att det ser tomt ut.



Mona Sahlin i bakgrunden, såg jag nu. Skickar jag lite dolda signaler? Nja.



Konsthörnan i vardagsrummet.



Går man till vänster från samlingsrummet kommer man till sovrummet. Den här bilden får räcka. Man vill ju lämna lite till fantasin.




Köket glömde jag. Det är direkt till vänster när man kommer in i hallen. Inte hunnit fixa allt klart där heller. Och bilden hugger av halva köket. Det som inte syns på bilden, som skulle vara till höger, är ett stort matbord och fula stolar som jag håller på att klä och måla om.


SÅ.
PUSS

Glömde:

Rummen ligger i fil, som det heter. Jag älskart.