I don't know what I've done
Or if I like what I've begun
But something told me to run
And honey you know me it's all or none

There were sounds in my head
Little voices whispering
That I should go and this should end
Oh and I found myself listening

Första jobbveckan avklarad. Återigen bekräftades det att jag har världens bästa jobb. När man kommer till jobbet och möts av en hel flock springande barn som skriker "Isabeeeeelle!", för att sedan bli sönderkramad och pussad i hela ansiktet, det är då man får uppleva den finaste, mest genuina lyckan någonsin. Det är helt otroligt hur hel man kan känna sig av barns leenden och kärlek. Som sagt - ÄLSKAR mitt jobb!

Men självklart är det skönt med helg också. Det är ju nu som jag hinner med att träffa och umgås med alla mina vänner. Ikväll blir det Slottsfesten som gäller. Middag, vin och massa prat. Lavli.

Så ikväll glömmer vi allt, för en kväll, right?
PUSS!

En av mina foton som kommer i en slightly förstorad version på posten!

Till dig som skrev kommentaren till mitt inlägg "Mitt krig":

Först och främst - Hej. Känns lite som att jag vill börja så. Och tack. Tack för att du stärker mig med dina ord om att jag inspirerar. Tack.

För att svara på dina frågor, vill jag bara börja med att säga att jag önskar att jag kunde ge dig raka svar, enkla tips och inspirerande ord. Jag önskar att jag kunde lindra din smärta och plåstra om dina sår. Jag tror tyvärr inte att jag kommer kunna göra det. Jag önskar att jag kunde vara någon att få inspiration ifrån, men jag vet inte om så är fallet.

Jag har kommit en bit på väg i min sorg, i min smärta. Jag står upp nu. Jag ligger inte ner längre. Man kan kanske till och med säga att jag går framåt. Men ibland får jag ett slag i magen. Ett slag som stänger av min värld. Ett slag som tvingar mig in i mörkret igen.

Jag vet inte hur jag kommit hit egentligen. Jag vet inte hur 3 månader kunnat gå så fort. Jag vet inte hur jag kunnat skratta och le, trots allt som hänt. Men det har jag. Och jag mår bättre. Mycket bättre. Jag hatar att det enda vettiga du kommer läsa i detta är det här: Det blir bättre med tiden. För det låter så jävla fjantigt. Och vadå "bättre med tiden", liksom? Vem fan vill ha det rådet när man är där du är just nu, där jag var för 3 månader sen. Jag kunde spy åt sånna råd. Men nu är jag en av dom. En av dom som säger att du kommer att må bättre. Du kommer att skratta igen. Tro mig. Du kommer det.

Och om kvällarna är värst - försök att sova hos kompisar. Bor du hemma och har syskon - sov i deras rum. Bor du själv i lägenhet - åk hem och sov hos dina eventuella syskon eller hos dina föräldrar. Är det jobbigt att sova själv, så tvinga dig inte till det om du inte orkar det nu. Jag klarade inte det heller. Inte på 2 veckor egentligen. Och när du väl sover själv, prata med kompisar tills du är så trött att du inte orkar längre, och när du lagt på sätter du på tvn och somnar med den på. Ha ljud runt omkring dig. Det funkade för mig. Eller - det funkar fortfarande. Efter en tid kommer du inte behöva det här lika mycket såklart, men till en början kan det hjälpa.

Jag önskar att jag kunde säga att du inte kommer vara ledsen länge. Det kanske du kommer. Och det är ju okej, egentligen, om man tänker efter. Han betydde tydligen väldigt mycket för dig. Han var kanske en enormt stor del av ditt liv, av dig. Tillåt dig själv att sörja, deppa, gråta hysteriskt. Den här första tiden för dig är en depp-tid. Du får sjukanmäla dig om du inte kan sluta gråta. Du får ligga i sängen och äta glass hela dagen framför Vänner. Tvinga dig inte till en massa saker. Var dock inte själv, om du inte känner för det. Men tillåt dig själv att inte göra någonting.

Jag önskar som sagt att jag kunde säga att du bara kommer vara ledsen första dagarna och sedan inte gråta mer alls. Antagligen blir det inte så. Antagligen kommer du vara ledsen ett tag. Sen dröjer det längre och längre mellan depp-dagarna. Men när du känner dig ledsen - förträng det inte. Tillåt dig att deppa då. För depp-dagarna blir färre och färre. Jag lovar dig det, och har du förträngt dom blir det bara värre sen.

Jag vet inte alls hur din situation är. Jag vet inte vad som orsakat din smärta, förutom att jag vet att du blivit sårad. Jag kan därför inte råda i det alls. Allas situation ser olika ut. En otrohet för ett par, är inte alls samma som för ett annat par. Det går aldrig att VETA hur någon annan har det, man kan bara förstå att en person kan ha det jobbigt och man kanske till och med kan förstå hur den skulle kunna känna. Men att veta hur någon känner eller hur någons situation är, går aldrig.

Min och Linus situation vet bara han och jag. Även om folk tror sig veta. Även om folk tror sig känna oss och det som hände mellan oss, så vet ju ingen vad som egentligen hänt och allt bakom det. Likadant är det antagligen för dig. Därför spelar egentligen det ingen roll vad någon utomstående tycker om någonting. Det viktigaste just nu är DU och hur DU mår och känner. Förträng därför inte det du känner, utan tillåt dig att känna det - och fullt ut.

Jag kan heller inte råda i hur man "kommer över" någon, eftersom jag själv fortfarande älskar så ofantligt och oändligt mycket. Jag är fortfarande kär. Jag är kär i den personen han egentligen är. Den han alltid varit och alltid kommer vara. Han är inte det han gjorde. Det står inte för vem han är som person, och jag kan utan tvekan, helt klart säga att jag är övertygad om att han aldrig aldrig aldrig skulle göra det igen. Nu kommer säkert några som läser himla med ögonen. (Och detta är inte riktat till dig som skrivit kommentaren, utan bara rent generellt) "Men GUD så naiiiiv hon är! Fattar hon inte att alla killar är LIKADANA! ALLA killar är otrogna och framför allt alla killar som VARIT otrogna kommer ALLTID vara OTROGNA". Ni får tycka så. Det är helt okej. Jag förstår er. Jag var en av er. Nu är jag inte det längre. Jag såg på otrohet som svart och vit. Ingra gråzoner. Var man otrogen skulle man inte bli förlåten. Man var ett svin som förtjänade att dö. Så tycker jag inte längre. Inte om ALLA otroheter. Om vissa - ABSOLUT. Men inte ALLA. Det är nämligen SKILLNAD mellan en otrohet och en annan. Det går inte att dra alla över en kam, och alla fördomar om att tjejer som "tar tillbaka är svaga", måste dö ut, för så är det inte, inte i ALLA fall, och inte i de flesta.

Nej, jag har inte "tagit tillbaka" honom, några av er undrar kanske. Kommer jag göra det? Kanske. Jag kan inte säga antingen eller. Det jag kan säga är att min kärlek till honom fortfarande är enorm. Hans kärlek till mig är evig. Det vet jag. Vi kämpar på att hitta tillbaka på något vis. Vi önskar att vi kan det. Just nu går det upp och ner. Ena dagen går det bra, andra dagen är en "depp-dag" och jag vill bara bort från allt. Men vi kämpar. Vi får se hur långt det räcker. Kanske går det inte alls. Kanske går det hela vägen och vi blir lyckliga igen. Jag vet inte just nu, såklart, utan vi får helt enkelt låta tiden utvisa.

Så, kommentar-tjejen, som du förstår var det här ovanför inte menat direkt till dig, men jag kände att jag ville skriva det ändå. 

Hur som helst...
Jag önskar att jag kunde ge dig mer råd, för jag lider verkligen med dig. Jag önskar att jag kunde ge dig styrka.
Jag önskar att jag kunde inspirera dig som en stark tjej som gått vidare i livet. Jag vet inte om jag är så stark, men jag har gått vidare på många sätt. Det går framåt, i alla fall. Jag tror egentligen inte att det finns några genvägar till att må bättre igen. Man måste nog ta sig igenom alla steg i sorgen. Men kanske att du märker snart att du är lyckligare utan honom, att du förtjänar någonting bättre. Se fram emot singelkvällarna med tjejerna. Se fram emot att få flirta igen och känna pirret i magen.

Åh, vad jag känner att det här inte kommer hjälpa alls. Jag önskar som sagt. Jag önskar att jag kunde hjälpa mer. För jag vill verkligen det. Men det är så olika för oss alla. Jag hoppas bara att du snart är på fötterna igen. Att du ler, skrattar och flirtar arslet av dig.

Förresten ska du veta att det är OTROLIGT starkt av dig att ens skriva till mig mitt i din sorg, när du mår som sämst. Du gav du mig varma och stärkande ord som gjorde min kväll, och många kvällar framöver. Du är en fin människa och det kan du alltid bära med dig. Tack igen.

Tusen kramar!
Svara gärna här, eller maila om du hellre vill det ([email protected])
/Isabelle